Känner mig som en dålig bloggare som ignorerar bloggen. Vet inte om det är för allt som har skett under detta året eller om jag bara är lat.
Försöker just nu fundera på om jag ska skapa en fotoblogg eller om jag helt enkelt ska lägga ut mina foton här istället så bloggen blir aktiv igen.
Har bara blivit lite foto tokig det sista året.
Jag var överlycklig när jag och J flyttade till denna lägenheten men nu är jag ännu lyckligare då jag har hittat min första helt egna lägenhet. Den ligger några mil från där jag bor nu, men dessutom en 25 minuter närmare Norrköping än vad jag just nu bor.
Det finns gratisbuss ner till stationen, gratis utomhuspool och ja lägenheten kostar endast 2500 kr per månad. Detta pris för en lägenhet på 42 kvadratmeter. Tyvärr saknar jag balkong men jag bor på markplan så det gör faktiskt ingenting. Får plats med de sakerna som jag tänkte ta från pappas lägenhet och det ska bli spännande att få bo i en ny stad äntligen.
Har blivit lagom trött på denna lilla staden där alla är inskränkta och min enda vän har varit J. Nu har jag åtminstone två klasskamrater i stan jag flyttar i och jag behöver komma så långt jag bara kan ifrån denna staden just nu.
Allt får mig att tänka på pappa och ja skulle jag bo kvar så skulle jag antagligen bli ganska deprimerad i längden.
Fotona är ifrån en identisk lägenhet och inte den jag kommer få flytta in. Men den 4e bilden visar åtminstone hur lägenheten kommer se ut. 🙂
Folk envisas att fråga hur jag mår och samtidigt verkar vänta på att jag ska bryta ihop. Sanningen är att jag faktiskt har brutit ihop mycket långt innan pappa dog. Nu känner jag däremot att hans ande är hos mig hela tiden och varför ska jag då bryta ihop? Jag kanske inte kan prata med honom som förut men han finns alltid där hos mig.
Det är som några veckor sedan så vet jag att han besökte mig i mina drömmar. Det är tydligen enklare för de döda att besöka en via drömmarna då det inte krävs för mycket kraft ifrån deras sida eller så. Men inte nog med det för några dagar sedan så tog jag av någon anledning ett foto ut i rummet (som i min och Js lägenhet räknas som tvrum och sovrum) och på ungefär alla foton utan något enstaka så fanns där en stor orb.
Så jag känner mig inte ensam, min pappa finns alltid hos mig även att jag inte ser honom. Kanske befann han sig hos mig den kvällen för att kolla på tv, eller så ville han bara kolla till mig då jag höll mig uppe 3 timmar längre än planerat.
Så de döda överger oss inte utan de finns alltid där hos oss.
Bilderna som bifogas är den orb bilden jag tog den kvällen men även en minnesbild från turkiet då pappa och jag var där 🙂
Tänkte ha den svarta sjalen och den svart guldiga klänning. Då jag vet att jag är närmast anhörig så tänkte jag ha dessa på begravningen. Eller ser det inte rätt ut?
Var nyss på sjukhuset och fick en chans att säga farväl till pappa och fick vara med honom när han tog sina sista andetag.
Jag kände nog indirekt i söndags när jag var och besökte honom hur min pappa var påväg bort. Idag var det ännu tydligare vilket gjorde att det var svårt att hålla inne tårarna.
Men han är hos farfar och han slapp lida mer. Det känns bara ofattbart att jag som 27 åring tvingas se min pappa riktigt sjuk och sedan ta hans sista andetag.
Så jag kämpar med att inte falla sönder totalt utan få klar mimn hemtenta innan jag totalt faller sönder.
Eftersom det just nu känns som att mycket sker i mitt liv så skulle jag helst vilja åka iväg någonstans och bara vila.
Men jag har skolarbete jag måste göra, jag har mitt extrajobb och jag har allt med pappa att tänka på.
Så istället försöker jag gömma mig i allt jobb för det är en av de stunderna då jag glömmer bort allt som sker i mitt liv och gärna gömma mig i en bok när jag inte jobbar.
Jag behöver som sagt vad mina tillflyktsplatser att gömma mig på för att inte bli helt tokig.
Men sanningen är att jag faktiskt funderar på att låna en bok om avslappning/meditation på biblioteket och se om tipsen som kan finnas i dessa böcker kan hjälpa mig för jag vill som sagt vad kunna koncentrera mig på en sak utan att konstant känna mig stressad. Tror tom att mina eksem har blivit värre just för all denna stress, inte hjälper det när jag inte kan fylla på med salvan som verkligen fungerar, utan jag är fast med salvor från apoteket som är receptfria och därför knappt hjälper.
Nä jag behöver helt enkelt lära mig att slappna av och så borde allt bli bättre. Hoppas jag åtminstone.
Insåg precis att denna bloggen har varit här på WordPress i 3 år nu (och visserligen 4 dagar). Det känns som om jag nyligen flyttade över hit från AB.
Visst klarar sig folk bra efter en lever transplantation?
Har precis insett att jag inte läser så många vanliga böcker längre och har iaf tillfälligt gått över till eböcker då dessa är simplare att ta med på tåget till skolan och liknande.
Så nu tänkte jag se om någon kan tipsa om något bra i bokväg som jag kan låna via biblioteket.
Så några förslag?
Det känns som om läkarna inte gör ett dugg just nu för min käre pappa. De kan inte ge honom medicin för de symptom de vet att han har för nej det kan ge han nya symptom så han är helt utan medicin samtidigt som de har noll koll på vad som egentligen är fel på honom.
De har gjort ännu en magnetröntgen och hoppas på att denna ska ge svar på vad som är fel på honom men svaret kan komma imorgon eller på måndag. Han ligger på intensiven just nu och efter att ha besökt honom så är jag fast vid att hela svenska läkarkåren är inkompitenta idioter för inte hjälper de folk som verkligen är sjuka.
Är det så himla svårt att få dit en expert som kan hjälpa honom? Jag är överlycklig om en läkare ala dr house skulle exprimentera på honom bara han blir frisk och tar sig från sjukhuset.
Inte blir det bättre när pappa tycks visa sig tuff och inte visa hur pass sjuk han är heller.
Så mest är jag irriterad och förbannad på att läkarna under 3 veckors tid inte har kunnat komma på vad som är fel med min pappa.
Min pappa har legat på sjukhus i en vecka nu. Han har mått dåligt ett bra tag, först trodde de han hade magsår och det var därför han hade ont i magen. Sedan visade det sig att han hade blodproppar vid lever/gallan och det var ena anledningen till att han hade ont + att han hade farliga bakterier på kroppen som var lika farliga som vilken blodsjukdom som helst.
Jag har som sagt vad ingen aning om läkarna har lyckats lista ut hur det egentligen är med honom och hur de ska få honom bra igen. För han skickade ingen uppdatering via sms överhuvudtaget.
Det enda jag vet är att läkarna ringde mig igår och rapporterade att han hade spytt blod den morgonen och att han då (igårkväll) var inkuberad. Ingen mer information har jag fått, misstänker att han inte kan ha blivit sämre för då hoppas jag att de skulle ringt mig.
Innan då han var sjukskriven med ont i magen vet jag att han kissade blod, men som sagt vad jag har ingen som helst aning om vad som exakt är fel med honom.
Jag vet bara att jag är för ung för att förlora min pappa, ingen tjej i 27 års åldern vill förlora sin pappa och jag har tyst bett farfar (som ju dog några år sedan) att vaka över pappa för jag vet att farfar har besökt mig för att kolla hur jag mår. Så jag hoppas verkligen att han gör det just nu. Jag kan knappast åka till sjukhuset och kolla till honom då jag har fullt upp med skola och min praktik.
En students bekännelse 